Attitydförändringar kräver sina modiga tonårstjejer.

Alla attitydförändringar, den så kallade normaliseringsprocessen, börjar med att en modig människa vågar sticka fram hakan och säga sin mening.
En mening som går emot det vanliga, inlärda konformitetstänket.
Vi är flockdjur som tar efter varandra och vi behöver våra modiga kamikazepiloter för att våga börja tänka annorlunda, en modig liten människa som sätter igång vågen av att krossa fördomar. Någon som riskerar sin egen image och respekt för den goda sakens skull.
Veckans bloggtema hos Mymlan handlar om mod.
Att vara modig är inte att inte vara rädd utan att utsätta sig för det som man är rädd för skriver hon.
Ja, att vara modig är att våga visa exakt var man står även om man vet att ingen annan håller med.
Jag skickade runt länken till I love CP-kampanjen bland mina kontakter på facebook och tänkte se efter vilka som var modiga nog att våga stå upp emot att begreppet CP används som ett skällsord. Vilka som var modiga nog att våga sticka ut hakan och visa att CP är ett handikapp man har och inget man är.
Många vuxna människor vågade inte. De vågade inte riskera sin egen coolhet med något som de tror kan ge dem en töntstämpel antar jag.
Min egen dotter Guldlock, 13 år, hade inte bara lagt till gruppen på sin Facebooksida.
Hon har också skrivit på deras blogg att hon stödjer dem och att cp-skadade är underbara människor, speciellt hennes fina bror.
Det här har min trettonåriga dotter gjort utan min vetskap. Hon har hela sin högstadieskolas elever som vänner på facebook.
Tuffa tjejer och killar som kallar varandra cp varenda dag.
För att åstadkomma en attitydförändring bland de som mest missbrukar ordet CP, hos tonåringarna, behövs en förebild som är som dem själva. Vad vi vuxna säger åt dem spelar ingen roll, det behövs en annan tonåring, någon som de ser upp till, som kan göra skillnaden.
Hade min dotter varit en tönt i sin hårda tonårsomvärlds ögon så hade hennes agerande gett motsatt effekt. Det hade gett ännu mera näring åt tonåringarnas brutala syn på allt som anses som fel och misslyckat, gett dem ännu en anledning att skrika ordet CP i fel bemärkelse.
Min dotter är ingen liten utfryst tönt i skolan utan en populär tjej med många vänner och intressen, en tuff brud i spretig punkfrisyr och svartsminkade ögon.
Hela hennes skola kan nu se att hon stöder I love CP-kampanjen
och det måste jag säga är bland det modigaste jag sett.